Första åren.

Året var 1971 och jag föddes på Lunds lassarett. Inget ont anandes om vilken verklighet och framtid jag skulle få.       Min pappa var från Grekland och min mamma var från Sverige. Min pappa hade kommit med den stora arbetarvågen under -60 talet då flera svenska företag åkte ned till medelhavsländerna för att få arbetskraft. Min mamma som är från Österlen hade flyttat in till Lund då hon hade fått arbete på Televerket som idag är heter Telia. Mina första minnen från min uppväxt i Lund är få men de har stärkts genom åren då jag har varit både i och utanför den lägenhet som jag och min mamma bodde i samt genom en hel del foton. Sankt Hans gränd var gatunamnet och det är små sockerlådor som var sammansatta som radhus längor. På lekplatsen fanns en röd traktor med släp som man kunde leka i och min bästa vän under den tiden hette Mattias som bodde några hus därifrån. 

Min pappa har jag aldrig upplevt bo tillsammans med oss men via foton så har jag sett hur mina föräldrar såg ut under den tiden. Mina föräldrar har liksom aldrig kommit överens och jag har för det mesta alltid sett dem bråka. Jag älskade dem båda två som alla barn och där jag ville ha villkorslös kärlek från alla mina släkting men speciellt mina föräldrar. Vilket barn vill inte det? Jag och min mamma bodde i en två rummare där vi delade sovrum men självklart var jag så liten så det gjorde inget. Jag har sett bilder på när jag leker, badar, äter körsbär och allt annat barn gör i unga år. så för att färska upp minnet.  Min mamma som jag upplevde det var ensamstående med mig hämtade och lämnade mig alltid på dagis som låg på Fäladstorget i Lund där hon sedan cyklade till sitt arbete. Jag upplevde också att min mamma fick slita hårt för att vi skulle ha det bra och det var svårt att klara sitt jobb och mig på egen hand känns det som. 

Att bli tillsammans med en utländsk man på det -60 talet hade säkert sina utmaningar. Min mamma som var uppväxt i en företagarfamilj själv där min morfar var specierihandlar och fick tillsammans med min mormor uppleva den hårda tiden under andra världskriget men också mycket mer både före och efter kriget. jag älskade verkligen min mormor och hennes berättelser om gamla tider härliga som svåra. Min morfar hann jag aldrig träffa då han hade gått bort -67 men jag älskade att vara hos min mormor som bodde kvar i Tomelilla. Efter många år som självstående mamma så träffade min mamma en ny man när jag var c:a 4 år gammal och som kom till ett vägskäl där vi skulle flytta. Hon träffade en svensk man men som bodde uppe i Halland. 1974 eller 1975 så flyttade vi upp till ett litet samhälle som heter Hyltebruk. En helt ny miljö och nya vänner skulle jag träffa och jag tror att jag på något sätt var helt omedveten om vad denna flytt skulle medföra både negativ men också positivt. Jag kom ihåg att vi flyttade in i ett stort hus på Torpargatan och jag skulle få ett eget rum. Mannen som min mamma hade träffat hade själv en dotter sedan tidigare som är 2 år äldre än mig så jag fick en lekkompis samtidigt.

Ett av de första minnen jag har är att jag träffade en kille som var lika gammal som jag och som bodde på gatan intill. Tror den hette Kronåkersgatan och killen som jag träffade heter Peter. Vi lekte alla dagarna och han kom att bli min bäste vän i grundskolan. Vi byggde snökojor, lekte i skogen, cyklade, byggde lådbilar och ja mycket mycket mer.

Peter var ju från samhället och han kände säkert till de allra flesta barn i området. Jag lärde känna nya kompisar som Mattias, Annika, Richard, Margaretha, Bodil mfl och vi blev till slut ett gott gäng i området. Min pappa kom varannan helg och min uppfattning idag är ju att han var en helgpappa. Det jag inte förstod då men förstår idag är att han bodde ju kvar nere i Skåne och att han fick köra 44 mil på fredag och 44 mil på söndag för att vi skulle umgås. Otroligt stort på flera sätt och som sagt lite lätt obegripligt hur mycket det måste ta på min pappa att ha det så. 

Jag var glad att vara med min pappa och de första minnerna jag kom ihåg var att han hade flyttat till en lägenhet i Staffanstorp närmare bestämt Aspvägen. En liten 1 rummare med grön heltäckningsmatta, bäddsoffa , en stor tv och en fondvägg som såg ut som ett foto av Hawaii. Med tanke på dagens familjepolitik så hade varit helt otänkbart att bara flytta som min mamma och jag gjorde idagsläget utan att någon form av domstolsbeslut. Min pappa är en social person och det var många gånger som jag följde med honom till olika restauranger där han satt med sina kompisar och pratade ett språk som jag inte förstod. Idagsläge kan jag funderar över varför han inte umgicks mer med mig mer än att dra runt mig på olika resurauranger men jag upplevde ju också att vi gjorde en del saker tillsammans. Jag har en storebror på min pappas sida som är 7 år äldre än jag och som var fotbollstokig. Det finns en del bilder när han och jag spelade på baksidan av våran pappas hus och jag tror jag hade en tröja med fotbollslaget INTER. 

Joggi som min storebror kallades för är helgrek då hans mamma också var från Grekland men från en annan by än min pappa. Jag såg på något sätt upp till Joggi som en förebild och kanske var det för han är äldre än jag som det var spännande osv. Ibland hade vi barnflicka som passade mig och min bror när vår far var någonstans men det var inget jag reflekterade över då men gör det självklart på senare tid. Jag var superglad att få träffa min pappa men framför allt också få vara hemma hos min mamma. 

Jul & nyår är över och jag fick de två bästa julklapparna man kunde önska sig 2014. Fick ett positivt besked angående min sjukdom där jag skulle slippa de tunga behandlningarna. Den andra julklappen var att få tillbringa min jul tillsammans med dottern. Till skillnad från andra jular så brukar vi ha det lugnt och skönt utan en massa måsten. Vi tog det som det kom där vi hade all mat inhandlad , klädd gran, massa brädspel och bara varandra. Julafton tillbringade vi på Skansen under dagen för att sedan bara njuta av julefriden på hemmaplan. Som de flesta har förstått så är jag deltidspappa vilket gör att min och dotters tid blir lite kompakt när vi träffas. Dock finns det sällan en massa måsten utan vi har en härlig kommunikation, nära sammanhålling där jag förstår hennes situation på flera sätt då jag också är ett skiljsmässobarn.

Det är inte lätt att ha två av det mesta men jag tror det funkar och det viktigaste är ju kommunikationen i detta läget. Helst utav allt skulle jag vilja ha min dotter alltid men vi är två förtäldrar som självklart vill ha vår dotter lika mycket samt där dottern vill vara hos oss likaså. Det är ju inte dottern som valt situationen utan det är vi vuxna som satt henne i denna situation. Jag tänker på alla de lagstiftare i detta land som sätter upp nya lagar och skall så kallat underlättar för föräldrar och deras förädlraskap men sanningen är den att jag upplever att de flesta lagar gäller för de fräldrar som fortfarande bor ihop där man kan lösa det mesta snabbt. Tänker tex på tredjedelsförslaget av förädlradagarna som en del politiker vill att lagstiftas om dvs, en tredjedel skall mamman ha, en tredjedel skall pappa ha och en tredjedel skall man kunna göra vad man vill med. Detta förslag skulle i teorin fungerar men inte i praktiken med seperarade föräldrar.

Dock finns det allt för många fall i Sverige idag där föräldrar använder sina barn som vapen i vårdnadstvister, umgängestvister osv. När jag själv separerade så försökte jag läsa in mig mycket på vad lagarna sa men det var en utmaning. Jag blev satt i en situation där jag ville veta vilka lagar som fanns och hur såg just tvister ut i Sverige. 

Vad är det som gör att vi pappor måste bevisa för samhället att vi är BRA föräldrar? Tror det finns många pappor som känner sig just utsatta och specielbehandlade på många sätt och frågan blir hur många pappor är inte varannan helg pappa? 

Vi pratar ofta om lika rätt oavsett vilket kön du har men efterlever vi verkligen den principen? Det låter bra men hur fungerar det i praktiken. 

Det är måndag och allt känns på något vis så tomt utan dottern. Har varit på sjukhuset och tagit lite prover och under tiden så var tankarna många på mycket men framför allt dottern och vår fina jul tillsammans. Att vara deltidsföräldrer sätter sina spår och speciellt när dottern skall till sin mamma för då känns det tomt. Jag själv hade ju en pappa som bodde i Staffanstorp och som körde varannan vecka c:a 44 mil för att umgås med mig från fredag kväll till söndag kväll. 

Jag kan inte nog beskriva känslan när jag tänker tillbaka på det hur viktig vår tid var tillsammans och jag förstod inte riktigt varför det var som det var. Min mamma flyttade upp till Hyltebruk när jag var c:a 4 år gammal och det utfallet att jag aldrig kunde vara mer hos min pappa är idag förståeligt men det var det inte då. När jag var c:a 10 så hade min mamma träffat en nya man efter en seperation och jag tyckte väldigt mycket om honom men allt var ju nytt samt spännande så det kanske inte var så konstigt. de var nyförälskade och jag fick vara med om många nya saker. En incident gjorde mellan min mamma och min nya styvpappa gjorde att jag som barn ofta gör pratade med den andra föräldern om vad som hade hänt vilket startade en argumentation som sitter hårt än idag för min del. Jag fick vittna i en tingsrätt om jag ville vara mer hos min mamma eller pappa vilket resulterade i att jag inte träffade min pappa på

8 år. 

Denna händelse om mina efarenheter från unga år om den ständiga kampen mellan två vuxna där barn ofta kommer emellan har jag tagit med mig i livet och jag skulle ju aldrig skaffa barn om mitt förhållande kändes osäkert på något sätt. Jag var supersäker på att det var rätt när jag träffade min dotters mamma vilket kanske inte hon var lika säker på. Det ställdes otroliga krav från hennes föräldrar om allt samt att jag lyssnade väldigt mycket på min mamma vilket skulle visa sig vara ett smärre misstag. "Låt nu mamman och dottern få de första månaderna att finna varandra" och jag som såg min mamma som hade fött 4 barn skulle ju ha stor efarenhet av detta skulle jag lita på. Jag var inte så kommunikativ under den första perioden och var ju uppväxt med att man skall inta prata om sina fel och brister utan det var upp till mig själv att lösa det. 

Idag har jag en underbar dotter som tyvärr sitter i samma sits som jag själv en gång i tiden vilket smärtar mig mycket på många sätt. Det där med att åka från en förälder till den andra där man måste tänka på vilka saker som är med osv. Det finns ju många barn som idag är seperationsbarn som har på liknade sätt och det värsta är ju att använda barn som verktyg bara för man inte vill komma överens med den andre föräldern. Tänk så många pappaor som verkligen vill vara pappor för sina barn tillåts inte vara det av mamman då hon ofta anser att hon har rätt i sin sak och hantering. 

Min dotter och jag har en underbar och lättsam kommunikation på flera sätt och den bara stärks för varje dag som går. 

Vi är nog rätt lika och tycker om när saker och ting flyter, man är positiv och inte en massa " du får inte gör så, säg inte det till ngn och därmed lära sig att smyga med saker. 

Att försöka påverkar barn att den andra föräldern inte är bra och ser därmed en massa fel och brister är något jag absolut inte kan stå bakom utan tycker det är fruktansvärt att man inte tänker mer på barnen och deras situation hur en del saker påverkar dem för livet. 

Barn är barn och skall få vara det, de skall få ha båda sina föräldrar på lika villkor med villkorslös kärlek från alla nära och kära. 

Onsdag och det har varit en morgon som det brukar vara de sista onsdagarna. När man går igenom olika händelser i livet så blir det mer eller mindre påtagligt hur mycket en person som alltid funnit där för en betyder på olika sätt. Jag har alltid varit och är en sprudlande person där jag oftast ser möjligheter istället för hinder. Ett hinder är bara en utmaning som jag skall ta mig förbi och på så sätt också stärka mitt självförtroende på "att jag kan".

Mina tankar gick idag på de personer jag så hårt litat på, trott att de ville samma sak som jag, alltid givit mig positiva vibbar osv som sedan har svikit mitt förtroende på olika sätt. Jag har alltid varit en person sedan jag kan komma ihåg i alla fall som kunnat analyserat hur en omgivningen sett ut och velat ifrågasätta varför en del saker är så viktigt för andra personer, företag osv. Fick ofta höra "att så har vi alltid gjort och det funkar bra". Men en marknad, familjesituation, vänskap mm ändras ju samt att du själv vill väl utvecklas för att komma framåt i livet? Att vara nöjd med det jag har är som att stanna tiden för mig och det känns ju inte bra alltid. 

Det är väl klart som korvspa att alla personer gör ju inte rätt ALLTID i livet där man är med om negativa upplevelser där man blir besviken, gråter, blir förbannad, blir sårad osv men undrar samtidigt många saker. Jag har lärt mig att du kan sätta två ord i vilket sammanhang du vill. VARFÖR och OM är två ord som spökat på flera sätt för min del. Varför hände detta? Varför gör den personen så mm. OM jag inte hade varit där? Om jag var där? Om jag hade gjort? Om du inte hade gjort mm. Du ser att du kan sätta i dessa ord i många sammanhang. 

Det finns alltid en förklaring på varför en del saker händer och ofta jagar du svaren för du vill ha det, behöver det för att gå vidare och många många fler anledningar. Jag har alltid trott att mina nära och kära skulle vara där i alla väder men så har det verkligen alltid inte varit. Jag har också gjort fel och misstag som säkert många andra. Varför skall man straffa då istället för att hjälpa, stötta men framför allt förstå.Självklart beroende på vadd et kan vara men i min hjärna så finns det inte så stora problem eller utmaningar som inte går att lösa om man VILL!!  Jag lär min dotter att alltid komma och berättar saker även om det är dumma saker så kom och berättar det då vi inte sopar saker under matten i mitt hushåll. 

Till sist så tänker jag att livet är för kort för att vara osams, tycka illa om någon eller bara vara bitter, arg, ledsen då tiden går och du får aldrig igen. Har du något att be om ursäkt för så gör det, Tycker du om någon säg det, Älskar du någon säg det då du vet inte när du får den chansen nästa gång. Jag lovar du känner dig nöjd när du gjort det och det var inte längesedan jag bad om ursäkt för handling som jag inte gjorde så bra mot en person. Jag fick höra sanningen om hur denna person uppfattade mig  dåtid och tyckte om mitt beteende vilket var jobbigt att lyssna på men jag är så glad att du sa vad tyckte. 

Ta vare på tiden där du säger till dina nära och kära , vänner arbetskollegor, partikollegor hur mycket de betyder. Våga Helt enkelt säga det du tycker!!

Tisdag morgon och natten har varit bra för en gångs skull. Träffade en väldigt god vän igår där vi hade många härliga skratt och pratade om allt med sjukdomar, jobb och nya projekt. Jag blev så rörd av hennes kommentar av att hon varstolt och otroligt rörd över min öppenhet vad det gäller min sjukdom. Det är ingenting jag tänkt på att vara så öppen utan bara en naturlig del att berätta om en svår tid. Förra gången jag var sjuk så pratade jag inte om det för någon och behöll allt för mig själv då jag inte är uppväxt med att prata om allt med min mamma och min styvpappa. 

Jag mådde psykiskt dåligt av att behålla allt inom mig och jag hade ingen direkt partner som jag kunde delar mina tankar med och jag ville absolut inte ringa mina vänner i tid och otid för att prata. med facit så var det ett dåligt val att göra då det var så mycket funderingar. Jag gick igenom alla mina handlingar, testamente, räkningar etc för att vara verkligen beredd på att dö. Min svåraste uppgift var att berätta för min dotter hur det var ställt och att jag inte kunde ge några som helst indikationer på hur det var med mig. hemsk tanke men det var lite den verklighet som jag levde efter.

När jag blev sjuk nu så var min bestämda tanke att prata mer öppet om det där jag pratar om känslor, idéer, tankar och försöka fungerar som en "vanlig " person. Vill ju vara med på saker och händelser utan att behöva göra för mycket avkall på för mycket. Jag har pratat mycket med min dotter som kanske inte alltid förstår helheten av tillståndet men hon finns där och viker inte en tum från min sida vilket värmer mer än vad jag någonsin kan beskriva. Att gå igenom Tsunami, sjukdom, seperation, konstant strid för att ha sina föräldrar mm gör att jag har ofta känt mig väldigt stark som person där jag också känt att jag kan klara det mesta i livet. Har väldigt sällan känt mig så hjälplös och liten som nu under sjukdomstiden för jag har faktiskt inte kontroll över situationen och därmed inte kan styra den förutom att lyssna på mina läkare vad de säger och försöka göra det bästa av det hela.

Dock kan jag styra över mitt humör, kämparglöd och vilja där den är starkare idag än vad den varit tidigare. 

Jag är tacksam för livet och alla utmaningar som personer givit mig. den har inte försvagat mig utan stärkt mig istället.

Familjen är något man får på köpet när du föds. Du väljer inte dina föräldrar utan de väljer varandra där de formar dig som barn utifrån deras värderingar och tankar. Jag vet då jag själv har en dotter som nu är 11 år. Det bästa/sämsta med att vara föräldrer är ju att det finns ingen manual i föräldrarskap utan man får känna sig för/kommunicera med varandra för att ge barnet de bästa förutsättningar. Jag är ett skiljsmässorbarn som hamnat mellan två föräldrar som inte alls kommunicerar med varandra vilket gjort att jag som 5,7,9,11 årig fick vara som ett kommunikationscenter för att föra information mellan mina föräldrar.

Jag fick en styvpappa i mitt liv när jag var runt 5 år som jag tyckte mycket om och som hade många bra sidor. Vi var mycket ute i skog & mark samt en del fiske. Jag tycker om att vara mycket ute i naturen och jag har väl denna person att tacka för det. Vi flyttade från Lund när jag var 5 år till en ny plats i småland där jag inte kände någon vilket var spännande men också lite läskigt. Den nya mannen hade redan en dotter från ett tidigare förhållande och jag fick helt plötsligt ett syskon på köpet. Det skiljde inte mer än 2 år mellan oss och vi hade det superrolig men självklart så bråkade vi en del också. Min pappa som nu bodde nere i Skåne åkte upp 22 mil på fredagen för att hämta mig för att sedan åka likalångt ned till skåne samma dag. 44 mil på en och samma dag för att sedan på söndagen samma helg göra om pruseduren igen för att lämna mig. Kan inte nog tacka min pappa för att gjorde dessa resor varannan vecka i 6 år.  

Tankarna är många om allt som hänt i mitt liv och det är en del händelser som jag blir ledsen över att tänka tillbaka på. Jag har levt i snart 44 år och 32 år av dem så har jag levt utan min riktiga pappa. Mamma och pappa har alltid bråkat där jag aldrig upplevt dem vara sams eller göra saker tillsammans. Min pappa har aldrig ställt krav på mig förrutom att jag skall höra av mig och det är inte förrän idag jag kan tänka mig in i hans situation då jag själv är varannan helg pappa. 

När jag var runt 10 år så upplevde jag en situation med min mamma och min styvpappa som jag berättade för min pappa som i sin tur bad mig att skriva ned det. I nästa stund satt jag som 11 åring i en tingsrätt där jag helt plötsligt skulle välja om jag ville vara med min mamma eller pappa. Som 11 åring kan jag säga att man förstår inte riktigt vad som sker och vilka konsekvenser det skulle få. Konsekvensen blev i alla fall att jag inte träffade min pappa under 8 år vilket var supertungt på många sätt. Att ha en sktyvpappa lättade upp mycket men ersätter aldrig ens riktiga pappa. 

Detta gjorde att jag tog kontakt med min pappa igen efter 8 år. 

Hej

Här kommer jag att skriva om mina livsupplevelser genom åren. Jag har gått igenom två sjukdomsperioder och mycket mycket mer som jag tänker dela med mig i detta forum.