Det är måndag och allt känns på något vis så tomt utan dottern. Har varit på sjukhuset och tagit lite prover och under tiden så var tankarna många på mycket men framför allt dottern och vår fina jul tillsammans. Att vara deltidsföräldrer sätter sina spår och speciellt när dottern skall till sin mamma för då känns det tomt. Jag själv hade ju en pappa som bodde i Staffanstorp och som körde varannan vecka c:a 44 mil för att umgås med mig från fredag kväll till söndag kväll. 

Jag kan inte nog beskriva känslan när jag tänker tillbaka på det hur viktig vår tid var tillsammans och jag förstod inte riktigt varför det var som det var. Min mamma flyttade upp till Hyltebruk när jag var c:a 4 år gammal och det utfallet att jag aldrig kunde vara mer hos min pappa är idag förståeligt men det var det inte då. När jag var c:a 10 så hade min mamma träffat en nya man efter en seperation och jag tyckte väldigt mycket om honom men allt var ju nytt samt spännande så det kanske inte var så konstigt. de var nyförälskade och jag fick vara med om många nya saker. En incident gjorde mellan min mamma och min nya styvpappa gjorde att jag som barn ofta gör pratade med den andra föräldern om vad som hade hänt vilket startade en argumentation som sitter hårt än idag för min del. Jag fick vittna i en tingsrätt om jag ville vara mer hos min mamma eller pappa vilket resulterade i att jag inte träffade min pappa på

8 år. 

Denna händelse om mina efarenheter från unga år om den ständiga kampen mellan två vuxna där barn ofta kommer emellan har jag tagit med mig i livet och jag skulle ju aldrig skaffa barn om mitt förhållande kändes osäkert på något sätt. Jag var supersäker på att det var rätt när jag träffade min dotters mamma vilket kanske inte hon var lika säker på. Det ställdes otroliga krav från hennes föräldrar om allt samt att jag lyssnade väldigt mycket på min mamma vilket skulle visa sig vara ett smärre misstag. "Låt nu mamman och dottern få de första månaderna att finna varandra" och jag som såg min mamma som hade fött 4 barn skulle ju ha stor efarenhet av detta skulle jag lita på. Jag var inte så kommunikativ under den första perioden och var ju uppväxt med att man skall inta prata om sina fel och brister utan det var upp till mig själv att lösa det. 

Idag har jag en underbar dotter som tyvärr sitter i samma sits som jag själv en gång i tiden vilket smärtar mig mycket på många sätt. Det där med att åka från en förälder till den andra där man måste tänka på vilka saker som är med osv. Det finns ju många barn som idag är seperationsbarn som har på liknade sätt och det värsta är ju att använda barn som verktyg bara för man inte vill komma överens med den andre föräldern. Tänk så många pappaor som verkligen vill vara pappor för sina barn tillåts inte vara det av mamman då hon ofta anser att hon har rätt i sin sak och hantering. 

Min dotter och jag har en underbar och lättsam kommunikation på flera sätt och den bara stärks för varje dag som går. 

Vi är nog rätt lika och tycker om när saker och ting flyter, man är positiv och inte en massa " du får inte gör så, säg inte det till ngn och därmed lära sig att smyga med saker. 

Att försöka påverkar barn att den andra föräldern inte är bra och ser därmed en massa fel och brister är något jag absolut inte kan stå bakom utan tycker det är fruktansvärt att man inte tänker mer på barnen och deras situation hur en del saker påverkar dem för livet. 

Barn är barn och skall få vara det, de skall få ha båda sina föräldrar på lika villkor med villkorslös kärlek från alla nära och kära. 

Onsdag och det har varit en morgon som det brukar vara de sista onsdagarna. När man går igenom olika händelser i livet så blir det mer eller mindre påtagligt hur mycket en person som alltid funnit där för en betyder på olika sätt. Jag har alltid varit och är en sprudlande person där jag oftast ser möjligheter istället för hinder. Ett hinder är bara en utmaning som jag skall ta mig förbi och på så sätt också stärka mitt självförtroende på "att jag kan".

Mina tankar gick idag på de personer jag så hårt litat på, trott att de ville samma sak som jag, alltid givit mig positiva vibbar osv som sedan har svikit mitt förtroende på olika sätt. Jag har alltid varit en person sedan jag kan komma ihåg i alla fall som kunnat analyserat hur en omgivningen sett ut och velat ifrågasätta varför en del saker är så viktigt för andra personer, företag osv. Fick ofta höra "att så har vi alltid gjort och det funkar bra". Men en marknad, familjesituation, vänskap mm ändras ju samt att du själv vill väl utvecklas för att komma framåt i livet? Att vara nöjd med det jag har är som att stanna tiden för mig och det känns ju inte bra alltid. 

Det är väl klart som korvspa att alla personer gör ju inte rätt ALLTID i livet där man är med om negativa upplevelser där man blir besviken, gråter, blir förbannad, blir sårad osv men undrar samtidigt många saker. Jag har lärt mig att du kan sätta två ord i vilket sammanhang du vill. VARFÖR och OM är två ord som spökat på flera sätt för min del. Varför hände detta? Varför gör den personen så mm. OM jag inte hade varit där? Om jag var där? Om jag hade gjort? Om du inte hade gjort mm. Du ser att du kan sätta i dessa ord i många sammanhang. 

Det finns alltid en förklaring på varför en del saker händer och ofta jagar du svaren för du vill ha det, behöver det för att gå vidare och många många fler anledningar. Jag har alltid trott att mina nära och kära skulle vara där i alla väder men så har det verkligen alltid inte varit. Jag har också gjort fel och misstag som säkert många andra. Varför skall man straffa då istället för att hjälpa, stötta men framför allt förstå.Självklart beroende på vadd et kan vara men i min hjärna så finns det inte så stora problem eller utmaningar som inte går att lösa om man VILL!!  Jag lär min dotter att alltid komma och berättar saker även om det är dumma saker så kom och berättar det då vi inte sopar saker under matten i mitt hushåll. 

Till sist så tänker jag att livet är för kort för att vara osams, tycka illa om någon eller bara vara bitter, arg, ledsen då tiden går och du får aldrig igen. Har du något att be om ursäkt för så gör det, Tycker du om någon säg det, Älskar du någon säg det då du vet inte när du får den chansen nästa gång. Jag lovar du känner dig nöjd när du gjort det och det var inte längesedan jag bad om ursäkt för handling som jag inte gjorde så bra mot en person. Jag fick höra sanningen om hur denna person uppfattade mig  dåtid och tyckte om mitt beteende vilket var jobbigt att lyssna på men jag är så glad att du sa vad tyckte. 

Ta vare på tiden där du säger till dina nära och kära , vänner arbetskollegor, partikollegor hur mycket de betyder. Våga Helt enkelt säga det du tycker!!

Tisdag morgon och natten har varit bra för en gångs skull. Träffade en väldigt god vän igår där vi hade många härliga skratt och pratade om allt med sjukdomar, jobb och nya projekt. Jag blev så rörd av hennes kommentar av att hon varstolt och otroligt rörd över min öppenhet vad det gäller min sjukdom. Det är ingenting jag tänkt på att vara så öppen utan bara en naturlig del att berätta om en svår tid. Förra gången jag var sjuk så pratade jag inte om det för någon och behöll allt för mig själv då jag inte är uppväxt med att prata om allt med min mamma och min styvpappa. 

Jag mådde psykiskt dåligt av att behålla allt inom mig och jag hade ingen direkt partner som jag kunde delar mina tankar med och jag ville absolut inte ringa mina vänner i tid och otid för att prata. med facit så var det ett dåligt val att göra då det var så mycket funderingar. Jag gick igenom alla mina handlingar, testamente, räkningar etc för att vara verkligen beredd på att dö. Min svåraste uppgift var att berätta för min dotter hur det var ställt och att jag inte kunde ge några som helst indikationer på hur det var med mig. hemsk tanke men det var lite den verklighet som jag levde efter.

När jag blev sjuk nu så var min bestämda tanke att prata mer öppet om det där jag pratar om känslor, idéer, tankar och försöka fungerar som en "vanlig " person. Vill ju vara med på saker och händelser utan att behöva göra för mycket avkall på för mycket. Jag har pratat mycket med min dotter som kanske inte alltid förstår helheten av tillståndet men hon finns där och viker inte en tum från min sida vilket värmer mer än vad jag någonsin kan beskriva. Att gå igenom Tsunami, sjukdom, seperation, konstant strid för att ha sina föräldrar mm gör att jag har ofta känt mig väldigt stark som person där jag också känt att jag kan klara det mesta i livet. Har väldigt sällan känt mig så hjälplös och liten som nu under sjukdomstiden för jag har faktiskt inte kontroll över situationen och därmed inte kan styra den förutom att lyssna på mina läkare vad de säger och försöka göra det bästa av det hela.

Dock kan jag styra över mitt humör, kämparglöd och vilja där den är starkare idag än vad den varit tidigare. 

Jag är tacksam för livet och alla utmaningar som personer givit mig. den har inte försvagat mig utan stärkt mig istället.